En seg vistelse på förlossningen

I söndags morse hade jag värkar och var helt övertygad om att nu är det dax. Det var som det tidigare varit (vid Albin och Tims förlossning), lite diffust men regelbundet och ett tryck i nedåtgående riktning. Hursomhelst gick vi in till förlossningen. De kunde konstatera att jag var öppen 3 cm och värkarna fanns där, men då var det inte riktigt regelbundet. Vi blev inskrivna och fick det största förlossningsrummet. Vi gjorde ett ultraljud som visade att båda bäbisarna låg med huvudet ner, allt förbereddes inne på vårt rum och jag fick en kanyl i handen för eventuella åtgärder. Sedan var det en väntan på att det skulle kicka igång. Barnmorskor och förlossningsläkare ville inte manipulera igång några värkar, då det alltid är bättre att man får komma igång av sig själv och att det krävs rejäla värkar för en tvillingförlossning. Dessutom har jag inte förrän imorgon gått tiden ut, bäbisarna är ganska små och fosterhinnorna är hela. Så länge jag var uppe på benen hade jag värkar men så fort jag la mig ner så avtog värkarna. På söndagskvällen togs ett beslut att jag skulle vara kvar, då var jag 4,5 cm öppen och livmoderhalsen var helt utplånad. De ville helt enkelt inte ta risken att skicka hem mig om det nu skulle komma igång på allvar, då kan det gå för fort. Det var ett antiklimax. Jag gick och la mig, Mikael gick hem för att sova. Jag somnade faktiskt som en stock och sov riktigt bra under natten. På morgonen så var det samma status som tidigare. Vid 15-tiden bestämde jag mig för att gå hem om jag fick. Det blev ett gemensamt beslut med överläkare, underläkare och två barnmorskor. Eftersom vi bor så nära sjukhuset och att det realistiskt faktiskt kan ta en vecka till, så gick det bra men jag fick uppmaningen att komma in så snart jag känner att det börjar ta fart, en tvillingförlossning är lite mer trixig än när det bara är en som ska ut.

Det känns bra att vara hemma, jag har lite värkar men det är inget rejält än. Jag hoppas verkligen inte att det är en vecka kvar i detta läget.