"Och de som har klarat sig från att dö unga får det tacksamma privilegiet att definitivt åldras. På dem väntar ynnesten att känna kroppen åldras i takt med med tidens gång. Det är något de måste acceptera och vänja sig vid."
tisdag 13 september 2011
Uppryckning
Gårdagens inlägg var helt förjäkla patetiskt. Det är klart man blir äldre. Det blir ju alla. Jag tror jag egentligen inte är så rädd för att bli gammal utan tycker nog att det är mer läskigt att tiden rinner iväg. Jag är nog mest rädd för att bli sjuk eller dö faktiskt, vilket är helt mänskligt, det är ju de flesta. Jag läser just nu Haruki Murakamis bok "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning". Han skriver en hel del fina saker, och så här på ett ställe:
"Och de som har klarat sig från att dö unga får det tacksamma privilegiet att definitivt åldras. På dem väntar ynnesten att känna kroppen åldras i takt med med tidens gång. Det är något de måste acceptera och vänja sig vid."
"Och de som har klarat sig från att dö unga får det tacksamma privilegiet att definitivt åldras. På dem väntar ynnesten att känna kroppen åldras i takt med med tidens gång. Det är något de måste acceptera och vänja sig vid."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tycker inte att det är ett dugg patetiskt. Det handlar ju inte bara om ålder, eventuella sjukdomar eller att dö utan även om alla drömmar man en gång hade och som aldrig slog in eller förverkligades. Man kanske fortfarande när vissa drömmar men inser att man blivit för gammal för att leva ut dem. Det blir liksom lite av en sorg. Det blev kanske inte som man hade tänkt sig - fast det blev kanske bra ändå... Fast annorlunda. Så kan jag känna ibland. Och jag kan ångra att jag inte "tog tag i saker" tidigare...
SvaraRadera